Det regnar över ön



I hallen precis innan morgonen har börjat rodna och sömnen fortfarande bor längst ner i kroppen ser jag både innergården och gatan. Här strömmar två ljus och två ljudtäcken mot varandra. De möts i ett kort flöde (påminnande om ”Ancient Sound, Abstract on black”[1]av Paul Klee där ett dunkelt rutnätsmönster verkar vara tillfälligt belyst eller upplyst i mitten av målningen), som på något vis får denna stund, detta komprimerade rum av tid, att fungera som en subjektiv pelare till bildrummet vari mitt måleri existerar.



Text och bild korsar varandra ständigt. Om man vill kan man tänka sig en väv, där varpen är texten som alltid korsas av inslaget – bilden.

Både bild och text kan sägas vara tillhörande språket, eller omvänt att språket byggs upp utav dessa bilder, såväl mentala inre bilder, som bilder i text.



”Vi anar de inspårningar som den hängivna väverskan fogar in i väven, det vill säga detta sökande efter ett spår och en idé som tar vid så snart man förlorat en annan.”[2]



När en sådan språkväv hängs upp i luften och ett ljus skiner igenom gliporna, då är detta ett språklöst ljus som framträder.



Den inre bilden är försvinnande och i sig själv, i sin kortvariga klarhet av mindre vikt. Det är inte den som dröjer kvar utan det rum som ger den möjlighet att existera. För mig är det måleriet som konstituerar detta rum, här är färgen möjligheter, och i viss mening är texten, främst poesin, dess ursprung.

(Rene Chars, Isaac Bashevis Singers och Margueritte Duras i text beskrivna bildrum av himlar och vind ligger stundtals som en dimma över paletten i ateljén.)[3]

Förmågan hos en inre bild att ständigt flytta sig så fort den börjar ta form kan liknas vid horisonten: den finns, ständigt försvinnande.



Ändå ser vi den.



”Varseblivningen erbjuder mig inte som geometrin olika former av sanningar, utan former av närvaro.”[4]



Vi tänker oss – vi ser – ett rum med skuggade vinklar. Att låta blicken vänja sig för att se skillnader i skuggan innebär att gå in i en sfär, det insulära, det inre rummet. Här finns möjligheten att se och följa apperceptioner[5], i måleriet och i färgen.



Just i färgblandningen är det, som Maurice Merleau–Ponty skriver, inte former av sanningar utan former av närvaro som är centrala­ – för alla färger relaterar specifikt till någon annan färg – vilket innebär att det finns en oändlig rymd mellan en viss silvrig blå och en något varmare blå, som varseblivs genom närvaro.



Sedan bilden visat sig vara försvinnande, har bildrummet som närvaro – form – klivit fram som något möjligt. Bildrummet är live.



Nödvändighetens poetiska inslag

Under några somrar arbetade jag som vikarie på ett LSS-boende. Där bodde en man vars beteende ibland var rörande likt min egen arbetsprocess i måleriet. Det fanns hos honom en nödvändighet att förstå och sätta händelser i sammanhang. Ibland små och till synes obetydliga händelser, ibland storslagna och världsomfattande. En nödvändighet som de flesta känner, som är mänsklig och ständigt aktuell, och som sträcker sig över otaliga områden: språk, kärlek, empati, ilska, matematik, historia, humor, sorg, konst, relationer och så vidare. Saker som han hade läst i tidningen, i lexikon eller sett på tv gjorde sig påminda och krävde, om inte förklaring, så i varje fall reflektion.



Detta tog sig uttryck i ett oändligt tjatande och upprepande där jag, i egenskap av personal, av honom önskades bekräfta eller förneka påståenden eller fakta.



Ett minne rörande en jacka som antingen var gjord för en pojke eller en flicka verkade en dag kritiskt nödvändigt att få klarhet i.

En annan dag var det absolut nödvändigt att försöka förstå hur Cubas ledare Castro kunde styra landet trots sin höga ålder.

En tredje dag var det högst nödvändigt att jag förstod, i detalj, hur den svenska och danska arméns uniformer såg ut den gång då ett fruset sund passerades.



Detta upprepande, detta tjatande, upplevdes som resonansen från den sträng som började vibrera då jag läste Göran Sonnevis ”Jag upprepade mig stammande

Jag blev språket”[6].



Ibland var allt mycket mystiskt. Vid ett tillfälle satt han i soffan i det allmänna utrymmet och ömsom log, ömsom stirrade, mycket eftertänksamt åt mitt håll. Hans blick hade den koncentration som krävs för att teckna kroki, som vet att allt som tecknas måste ses av ögonen. Att allt som verkar självklart måste omprövas.

På ett kollegieblock på sitt rum skrev han varje dag, ibland flera gånger om dagen, ett eller fler men sällan mer än fem ord som liksom sammanfattade det mysterium som dominerat bruset under dagen. Det var skrivet på ett sätt som jag aldrig sett, som om han försökt rista in bokstäverna, som om det var bråttom. Linjerna på pappret gick inte att ta hänsyn till, de var betydelselösa; när ett ord inte fick plats, böjde han på det. Ordet förlängdes, ändrade riktning, fortsatte längs med sidan och ibland uppochner.



Att böja på orden slog mig som det mest poetiska drag nödvändigheten kunde framtvinga.



Jag läste:

klarvakna drömmar,

pojke jacka flicka,

trollkarl,

bara trolla bort,

androgyn,

1963,

batista



Till skillnad från en bild som kan flyttas omkring och översättas mellan olika medium är och måste bildrummet vara live – det är en tidsficka med en specifik konstruktion. Konstruktionen av färg, yta, rörelse, ljud eller doft byggs varje gång upp på nytt såsom ett musik- eller skådespelsframträdande.

I måleri blir detta kanske som mest tydligt när en målning fotograferas och därmed blir fryst – i ett av kameran fångat ljusförhållande – som oftast inte visar mer än ett spann på någon hundradels eller upp till några sekunders ljusflöde. Det som färgerna relaterar till är bortklippt och färgerna som närvaro-former blir omöjliga att bygga upp.



Initialt finns där alltid en inre bild, som har sitt ursprung i en mänsklig erfarenhet, antingen i text eller i världen med kroppen och sinnena.

Även förundran, värme sprungen ur en spricka eller ett gap mellan dvala och koncentration; som att svara ”Hallå?” när väckarklockan ringer och vänta på en konversation. Stunden av väntan – brottet mellan sömn och vakenhet bär på mening just då – istunden.



Poeten och konstnären Karl Larsson pratar i en intervju om en prosaisk struktur i samhället där poesins användnings- eller tillämpningsområde kan vara att bryta denna prosa – inte endast så som den gör i texten, utan även i vardagen, i livet.

” So the question is, what is reality? Is it this kind of image, is it our language that we speak every day? Or is it actually that we have a fiction that makes us discover a sudden reality here and then, when we brake with a prosaic structure?”[7]



Denna ”plötsliga verklighet” ligger väldigt nära det som sker när ett framträdande sker i måleri, när färgen slutar att vara endast färg och framträder som allt det som den kan vara utöver färg.



Dvalans sträckor

Att beskriva avstånd i text är ett genomgående tema bland sidorna med hundöron. Hos Virginia Woolf i Jacobs Rum[8]pendlar blicken hos den som berättar mellan båtens och fastlandets perspektiv, eller från den blomsterfyllda fönsterkarmen till fartyget där långt ute på havet. Fartyget som också syns precis mellan blomstens blad, fast på andra sidan glaset.

Det verkar omöjligt att säga hur långt det avståndet egentligen är. För en stund överlappar blomsten och båten varandra. Genom berättaren förstås att båda platserna existerar bortom denna överlappande synvilla och sträckan mellan platserna behöver inte beskrivas. I måleri berättas om denna sträcka genom en tidsaspekt; den kan sägas bli mätt av blicken. En sådan sträcka får Åke Göranssons målning av Modern sovande[9]att berätta om två platser som existerar samtidigt. Drömmen och vakenheten. Kudden är utöver en kudde för betraktaren ett moln för den sovande modern. Målningen bär på något så märkligt som ett abstrakt naturligt ljus.



Själv ligger jag på en madrass, och vilar eller väntar.

De mest dammiga ögonblicken (om dammet, plötsligt synligt i en solskensstrimma, metaforiskt får stå för sammanflätningen av två platser/skeenden) kommer precis innan eller efter sömnen, när en drömförklaring fortfarande är logisk.



Ibland somnar jag framför målningen. När jag vaknar kan det vara för sent och målningen vars damm nyss virvlade runt i hela rummet blir som en sopborste som sopar upp dammet.

Sömnen, en akilleshäl eller förutsättning för dröm?



Färger, eftertänksamhet i skuggan

Färg läggs på med verktyg eller direkt med händerna. Dessa skuggar och ändrar ljuset – det föränderliga ljusflöde som utgör rumsligheten där kroppen befinner sig – i arbetsrummet; hela avståndet fram till och bakom det plana fält som oftast är en duk. Vid något tillfälle kommer en andning att spela en avgörande roll. Den rumslighet som uppstår i måleriet drar luft från arbetsrummet och pustar långsamt ut i rummet. Det går långsamt och tyst till;



student i småvindar.



Mycket döljs av det elektriska ljuset men kommer fram i dagsljus. Det är som om en eftertänksamhet vilat i vissa färger. Ett dunkel som vaknar och i stunden gör sig gällande.

En viss tydlighet framträder genom en kisning, eller genom att blunda.

Detta upplevs inte av mig som något ockult. Ibland infinner sig en stämning av mysticitet eller något magiskt men det är färg – som orsakar brottet i den prosaiska strukturen – inte illusioner.



Insuläritet

”Om människan ej ibland suveränt slöt ögonen skulle hon till sist ej längre se det som är värt att betraktas.” [10]

Jag har funderat mycket på vad som egentligen hände den gången då en koltrast sjöng och jag blundandesåg den; varför dess sång försatte mig i ett av de starkaste hemmahöranderus jag någonsin upplevt. Jag förstår det inte. Förvisso tycker jag om fåglar och förvisso är koltrastens sång sällsamt vacker men det är inte skäl nog.



Det var under en övning på en Butohdans-inspirerad performancekurs[11]som jag upplevde denna språklösa självklarhet i mötet med världen.

Efter att ha gått omkring med slutnaögon i över trettio minuter blev allt det som ögonen stängt ute tillgängligt: jag var där, i en självklar språklöshet. Alla de ljud som brukar ligga som ett kompakt duntäcke över en promenad, som är inbäddade och förtätade, sprack upp, flög omkring. Men det var inget kaotiskt skeende; det gick lugnt till, det liksom svävade i luften. Stegen mot marken inte bara kändes utan hördes tydligare. Löven som trampades på berättade att det var vått, bilarnas däck likaså, och pauserna mellan de olika fordon som körde på den stora vägen lät ett nytt lågmält ljud komma fram; ett sus mellanrummets sus, andningen.

”Denna målarkänsla måste ha funnits hos Åke när han mer andades än penslade ut de ljust blå och rosa tonerna i sin målning av modern på kudden.”[12],[13]

Gångstigar, skillnader i storlek på grus, små höjdskiftningar, doftskillnader, de hundratals inre speglingarna pockade på uppmärksamhet och berättade utförligt om sin existens. Sällan skådad lycka.



Synlig och oåtkomlig,

såsom kompromissen att alltid vakna upp precis när sömnen försvinner iväg?



Det fanns inget hinder, inget avstånd till koltrasten som sjöng i det där trädet snett ovanför. Det är något specifikt som konstituerar ett bildrum utan att faktiskt vara en bild; när ögonen sluts försvinner avstånd och synen verkar börja om, gå in i en andra andning.

”… eller denna horisont vars avstånd till mig skulle störta samman om jag inte var där för att genomlöpa det med blicken, eftersom det inte tillhör horisonten som en egenskap.” [14]

Ur en sådan erfarenhet kom målningen Insulärt Regntill. Titeln är lånad från en text av Edouard Glissant som verkar beskriva ett särskilt tillstånd:

”…eller bland molnen i ett insulärt regn…”[15]

Eftersom jag inte visste vad ordet insulärt betydde var jag tvungen att slå upp det i en ordbok: ”som liknar en ö” stod det. Tillståndet som de slutna ögonen avslöjat, där språket varit överflödigt, påminde om en ö: isolerad, men existerande någonstans.



”Problemet är att något fysiskt finns där utan att någonsin framträda”[16]



Det finns en ö i hjärnan som på grund av sitt läge kallas insulära loben.



”Mellan insulära loben (”ön” inbäddad mellan tinning- och pannloben) och inre organ som hjärta, mage, könsorgan och lungor pågår en ständig signaltrafik. Insula spelar en viktig roll när vi ska tolka kroppens information i samband med känslor.”[17]

I en medicinsk studie med titeln How do you feel — now? The anterior insula and human awareness[18], som samlat resultat från MRI- och PET-scanningar av hjärnans aktivitet under olika stimuli, framgår det att insulära loben är högaktiv vid varseblivning;

”First, Ploran et al. tracked brain activation in subjects watching a screen on which an image was slowly being revealed. They found a gradual increase in activation in brain regions that are involved in object identification, but a sudden burst of activity in the AIC and the ACC at the moment of recognition (that is, coinciding with the awareness of the percept itself). ”[19]

En medicinsk förklaring till de hundratals inre speglingarna som liksom regnar ner längs insidan av de slutna ögonlocken?



Om Ivan Aguéli på Göteborgs Konstmuseum och Cy Twombly på Hamburger Bahnhof

Ljuset är på en gång laddat och skört och motivet verkar nästan hänga i luften. Fastspänt mellan det laddade och det sköra flackar blicken inte över hela målningen utan går i en båge in i målningens rum. Att det är färg märks endast på penseldragen och de spår som de lämnat i färgen. Dessa spår utgör sträckan mellan illusion och färg. Det finns inget fotografiskt realistiskt i Aguélis målningar men laddningen och skörheten skapar en sådan spänd intensitet att luften precis framför målningen verkar dallra.

Ljuset i målningens rum kommer från en annan plats.

Här är måleriets kosmiska bakgrundsstrålning påtaglig. I dessa målningar ekar grottmålarens fascination över sin egen skugga.[20]



I en del målningar verkar det som om konstnären plötsligt blir medveten om att den målar – men istället för att stelna, snarare förundras den av detta, och målar in denna förundran.

Philip Guston skriver:

” To paint is always to start at the beginning again, yet being unable to avoid the familiar arguments about what you see yourself painting. The canvas you are working on modifies the previous ones in an unending, baffling chain that never seems to finish. (What a sympathy is demanded of the viewer! He is asked to ”see” the future links.)”[21]



Medvetenhet och analys av stunden, i stunden, riskerar att förstöra ett intuitivt måleri genom att likt en kamera frysa stunden. Men det finns målningar som verkar gå in i en andra andning och med denna hålla kvar både analysen och intuitionen.

Philip Guston, Cy Twombly, Joan Mitchell och Thomas Henriksson målar alla i stort format och med en slags öppenhet som jag tror att kräver denna andra andning.



Thomas Henrikssons öppenhet blir tydlig när han konstaterar att han inte har och heller inte kan ha en aning om hur målningen kommer sluta[22]. Färgblandningen tar åtskilliga timmar, ibland dagar, innan den får rätt ton. Själva påläggandet av färgen på duken går något fortare och görs metodiskt – först läggs ett pastost lager av en grundfärg över hela duken, sedan ett nytt lika pastost lager av en ofta ljusare eller kontrasterande färg över det första. I det sista momentet skapas ett rutnät genom att skrapa fram fyrkanter med en spatel. Det är inte förrän den sista rutan är skrapad som hela målningen går att se. Fyrkanterna blir till revor i tiden – oljefärgen torkar långsamt och kommer förändras över de närmsta hundra åren.



Det fanns ett rum på Hamburger Bahnhof som visade målningar av Cy Twombly ur Sammlung Marx.

Det fanns en alldeles särskild självklarhet i det rummet. Twomblys måleri bär ofta på en märklig självklar stämning av på en gång rytmiskt klotter och samtidigt ett kosmiskt lugn – en kosmisk ordning – ty allting i målningen förhåller sig till allt annat på ett sätt som påminner om en stjärnbild. Det finns något konstant och något tillfälligt i detta, där betraktaren spelar en stor roll. Måleri går att färdas till och i; beroende på sinnesstämning och känsloläge är det möjligt att färdas, likt en turist, till vissa delar av målningen.

Det verkar inte vara ett klassiskt förhållande mellan ljus och skugga, såsom hos Aguéli, som skapar detta lugn, denna kosmiska ordning, utan en tillåtelse, en inbjudan, att ta del av bildrummet. Här utger färgen sig inte för att vara något annat än färg – men berättar om ett helt universum.

De stora öppna partierna av omålad duk gör färgfläckarna och klottret mindre till en bild och mer till ett skeende, ett fallande.

Ett fall som egentligen inte är särskilt långt borta. Förlängningen ut i rummet och risken att falla med eller att falla in är överhängande.



Efter att ha färdats i en målning har även tiden utanför denna passerat.



I en sådan uppfattning av Twomblys måleri inträder dock ett klassiskt förhållande mellan ljus och skugga. Beroende på var/hur/när vi befinner oss framför ett måleri som detta, framträder fläckarna och spåren framför eller bakom varandra; ju längre man tittar, desto mer framträder färgfläckarna och deras relation till varandra som något väldigt specifikt. Blicken och seendet memorerar.

De är väldigt många, de går inte alltid att se. En del av dem och därmed också den underliggande kompositionen träder fram först när ögonen vant sig till det ljus som de visas i. Så är det förvisso med allt måleri, det vill säga att betraktaren måste vänja sig, men i ett måleri som Twomblys spelar tillvänjningen en kritisk roll.



Det gör en stor skillnad om man som stjärnbetraktare befinner sig i staden eller i öknen när mörkret lägger sig och ögonen påbörjar sin tillvänjning. Med de stora omålade dukytorna hos Twombly, Joan Mitchell och Monet slungas jag ut i en slags öken.[23][24][25]







Bibliografi

Hannah Arendt, Mellan det förflutna och framtiden(Uddevalla: Bokförlaget Daidalos AB, 2004)

Olle Bauman, En blomforms möte med sin blå bakgrund(Verona: Raster förlag, 2002)

Rene Char, Stränghet i ett mandelregn(Stockholm: P. A Norstedt & Söners Förlag, 1982)

A. D. (Bud) Craig, How do you feel — now? The anterior insula and human awareness, NATURE 10 (2009)

Marguerite Duras, Sommarregn(Trondhjem: Månpocket, 1992)

Philip Guston, Collected writings, lectures and conversations(Berkely/Los Angeles: University of California press, 2011)

Karl Larsson, Strange(Vilnius: Mousse Publishing, 2015)

Maurice Merleau-Ponty, LOVTAL TILL FILOSOFIN(Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2004)

Isaac Bashevis Singer, Trollkarlen från Lublin(Uppsala: Brombergs Bokförlag, 1979)

Göran Sonnevi, Dikter utan ordning(Stockholm: Bonniers Grafiska Industrier AB, 1983)

Virginia Woolf, Jacobs rum(Stockholm: Elisabeth Grate Bokförlag AB, 2014)

[1]Paul Klee, Ancient Sound, Abstract on Black,38,1x38,1 cm, olja på kartong, 1925

[2]Edouard Glissant, Relationens filosofi Omfångets poesi (Göteborg: Glänta förlag, 2012), 122.

[3]Rene Char, Stränghet i ett mandelregn(Stockholm: P. A Norstedt & Söners Förlag, 1982), 91.

Isaac Bashevis Singer, Trollkarlen från Lublin(Uppsala: Brombergs Bokförlag, 1979), 91.

Marguerite Duras, Sommarregn(Trondhjem: Månpocket, 1992), 52.

[4]Maurice Merleau-Ponty, LOVTAL TILL FILOSOFIN(Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2004), 64.

[5]Maurice Merleau-Ponty, LOVTAL TILL FILOSOFIN(Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2004), 47. ”Ett enkelt exempel är ett hus som man betraktar framifrån; även om man i strikt mening bara ser en fasad som skulle kunna gömma gropen efter ett rivet hus, så varseblir man ändå ett hus med trappor, lägenheter, människor: i denna akt är husets baksida, insida och så vidare appercipierade. (Ö. A.)”

[6]Göran Sonnevi, Dikter utan ordning(Stockholm: Bonniers Grafiska Industrier AB, 1983), 48.

[7]Karl Larsson i en intervju publicerad i Strangei samband med sin utställning på Kunstverein Hamburg.

Karl Larsson, Strange(Vilnius: Mousse Publishing, 2015), 50-51.

[8]Virginia Woolf, Jacobs rum(Stockholm: Elisabeth Grate Bokförlag AB, 2014), 59-60.

[9]Målning av Åke Göransson, Modern sovande,olja på duk, 1930/32, 38x48,5 cm.

[10]Rene Char, Stränghet i ett mandelregn(Stockholm: P. A Norstedt & Söners Förlag, 1982), 45.

[11]Cascade of Idiosyncrasies, held by artist Ieva Miseviciute at Malmö Art Academy during autumn semester 2015.

[12]Målning av Åke Göransson, Modern sovande,1930/32, 38x48,5 cm.

[13]                                                           Olle bauman, En blomforms möte med sin blå bakgrund(Verona: Raster förlag, 2002), 41.

[14]  Maurice Merleau-Ponty, LOVTAL TILL FILOSOFIN(Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2004), 43.

[15]                                                           Maurice Merleau-Ponty, LOVTAL TILL FILOSOFIN(Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2004), 60.

[16]  Hannah Arendt, Mellan det förflutna och framtiden(Uddevalla: Bokförlaget Daidalos AB, 2004), 281.

[17]   Agneta Lagercrantz, Här är byggstenarna i din emotionella profil, Svenska Dagbladet, Oktober 9, 2012, accessed February 28, 2017, https://www.svd.se/har-ar-byggstenarna-i-din-emotionella-profil.

[18]A. D. (Bud) Craig,How do you feel — now? The anterior insula and human awareness, NATURE 10  (2009): 59-70.

[19]Craig,How do you feel — now? The anterior insula and human awareness, 63.

[20]Werner Herzog, Cave of forgotten dreams, DVD, directed by Werner Herzog (2011; Pont d’Arc, Ardèche: Creative Differences, 2011.), DVD.

[21]Philip Guston, Collected writings, lectures and conversations(Berkely/Los Angeles: University of California press, 2011), 53.

[22]Thomas Henriksson talar om sitt eget konstnärskap i en video producerad i samband med utställningen Singulariteterpå Tomelilla Konsthall 2016

“Singulariteter,” https://vimeo.com/181916178, besökt 2016-10-10

[23]Cy Twombly, UNTITLED (THE EMPIRE OF FLORA), pencil, oil based house paint and wax crayon on canvas, 1961, 101.2x148cm

[24]Joan Mitchell, The Lot, olja på duk, 1971, 280x180cm

[25]Claude Monet, Blue Water Lilies, olja på duk, 1916-1919, 200x200cm