Minnet av observerad färg

Sandro Botticellis målning Mary with the Child and Singing Angels på Gemälde Galerie i Berlin föreställer jungfrun Maria som håller jesusbarnet omgiven av änglar. Från ovan sänks en krona ner igenom ett guldskimrande ljus. Dessa detaljer har jag endast ett vagt minne av. Det som jag verkligen minns som drabbande med målningen var något annat. Ett särskilt allvar eller en mystisk upplevelse av tiden som struktur; det var som om en tunnel öppnat sig och flätade ihop det rum som målningen befinner sig i med det rum som jag som betraktare befann mig i. Det var inte längre en fråga om att stå framför en bild, en illusion av något - det påminde snarare om att gå in i ett skeende. Mentalt och nästan fysiskt.

I mina egna målningar i utställningen är det guldspetsen hos René Char som fungerat som kompassnål till en början. Den inre bilden är på en och samma gång diffus och skarp när jag läser;

Vi tillhör ingen, utom guldspetsen i denna för oss okända lampa, för oss oåtkomlig, som håller modet och tystnaden vakna.[i]

Ute på en joggingrunda kom minnesbilden av det gröngula guldiga ljuset och den struktur som detta ljus vibrerar genom. Den är mycket flyktig men ändå påtaglig. Små, mycket små korn som reflekterar ljus på ett särskilt vis flätar ihop sig med andra, lika små korn.

Rymden som detta sker i verkar förtätas ju mer tid som blicken får mäta. Ungefär som när ögonlocken pressas ihop och endast en liten springa återstår. En särskild tydlighet framträder genom kisningen.

När bilden som motiv försvinner öppnar sig en möjlighet som är något annat än ett tomrum. En blandning av strukturer och ljusflöden. Så som när ett dunkel avslöjas av ljusstrålar och dammet flyger mot något en bit ifrån och samtidigt fyller rummet. Ett avstånd försvinner och ett annat görs gällande;


”… eller denna horisont vars avstånd till mig skulle störta samman om jag inte var där för att genomlöpa det med blicken, eftersom det inte tillhör horisonten som en egenskap.” [ii]


Ändå ser vi den.


Det är så jag upplever färgen – inte illusorisk – utan som korsningar och tvärsnitt.

[i]rene char källa

[ii]  Maurice Merleau-Ponty, LOVTAL TILL FILOSOFIN(Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2004), 43.