Samuel Taylor Coleridge skrev diktverket Kubla Khan (1797) efter en opiumdröm som han ska ha erfarit efter att ha läst en text om Kublai Khans sommarpalats Xanadu. Stroferna är både fragmentariska och bitvis brokiga, påverkade av stimulantia, minnets ofullkomlighet och slutligen – någon från Porlock. Nicklas Randaus måleri är på intet sätt drogromantiskt men fyllt med avbrott – faktiska och metaforiska.

Från madrassen på golvet betraktar Randau de rörelser som uppstått i rytmen. Han retirerar, kopplar av i väntan på nästa ingivelse. Vilan som metod, är ett sätt att frångå verket utan att tappa uppmärksamheten. Som i ett meditativt tillstånd kan det snarare höja skärpan. Timmarna går och dygnets skiftningar i ljus skapar nya premisser, nya förbindelser i kompositionen. De fysiska pauserna manifesteras som luft eller stumma cesurer mellan färgfälten.

De skissartade penseldragen i verket Rilke describing greys and doves, påminner om bleknade anteckningar. De har filtrerats av tankeprocesser och lämnat kvar dova antydningar om en plats, möjligen granskad ovanifrån. Då och då punkteras den duvblåa färgen av rosa, bruna och gula markeringar, nyckfullt separerade från den övriga strukturen.


I andra verk har färgen befriats i ett till synes slumpmässigt klotter. De tomma utrymmet trycks samman som att färgfälten glider i riktning mot varandra. De flortunna färgskikten utgör ett parallellt då och nu, inget målas över utan att visa det som föregick. I det som tycks vara en transparent redogörelse, en måleriets tidrapport, uppenbarar sig en förstenad flyktighet. Vi försöker återvända till ett slutet ögonblick för att mötas av det som återstår i dess omedelbara frånvaro.



Ulrika Pilo