Vi borrade ett hål.

Det var när vi skulle undersöka om det stämde att taket i sovrummet hade blivit sänkt som jag upptäckte målningarna.

Vi borrade ett hål i taket och jag fick lysa med ficklampan och berätta vad jag såg. Jag har en suddig minnesbild av änglar och bågskyttar, men mest kommer jag ihåg spänningen och att vi misstänkte att där var något. Aldrig hade väl ficklampan känt sig så betydelsefull som då.

Det var inte en kvalmighet som spred sig men väl en förnimmelse av laddad energi och när ljuset svepte omkring i taket stammade ficklampan.

Det är fortfarande så, att det ligger en misstanke eller en förhoppning om att det finns ett annat tak bortom det tak som syns.

Omgivningen spelar stor roll och i samtiden som liknar ett flöde som stundtals, allt oftare, spinner för snabbt och utan eftertanke är konsten det maskinhaveri som hakar fast och stannar upp tempot.

I Cy Twomblys målningar känner jag en luftighet som inte är tomhet. Jag känner den som ”det plötsliga avslöjandet av en sanning”1.

Likt det dolda taket i mitt barndomshem känns Twomblys luftighet som ett häpnande svar på en förhoppning. Det är som om han har öppnat upp måleriet och släppt ut sin energi där. När taket väl har blivit genomborrat är det en självklarhet. Rummet är så mycket luftigare nu: ”it is like a subtle energy that allows one to breathe better.”2

I luftigheten ryms densiteten.

1 Roland Barthes, Litteraturens Nollpunkt (Uddevalla: Bohuslänningens AB, 1966), 36.
2 Roland Barthes, Cy Twombly: Paintings and Drawings 1954- 1977 (New York: Whitney Museum of American Art, 1979), 13.

Misstanken om det dolda taket kom från husets utsida; det var något som inte stämde med insidan av huset. Det såg större ut. Och vi kunde ana det dolda. Mellan sovrummets platta innertak och tornrummets rustika golv fanns ett stort glapp.

"det är absurt att tänka sig att språkets inre struktur skulle vara en annan
än universums struktur

eller att språkets materialitet skulle vara en annan än världens det är samma stoff!

vad är då våra avslutade Bilder, som inte stämmer med världen? Inre

abstraktioner, inre av-
gränsningar, och därmed förutsättningen för individer?" 3

När jag tänker på ordet vitsippa dyker det genast upp en rad associationer, men det slår mig att jag inte vet hur en vitsippa ser ut.

”Det poetiska ordet är här en akt utan något omedelbart förflutet och utan relation till omvärlden, en akt som bara kastar en tät slagskugga från de reflexer av olika ursprung som vidlåder det.”4

Ordet vitsippa talar för mig om något annat än själva blomman vitsippa. Det talar om de sömniga associationer som jag fått eller skapat som barn, idag eller igår.

3 Göran Sonnevi, Små klanger; en röst (Stockholm: Bonniers Grafiska Industrier AB, 1981), 74 Roland Barthes, Litteraturens Nollpunkt (Uddevalla: Bohuslänningens AB, 1966), 36.

Skriftspråket och formspråket har inte samma densitet. I formspråket ryms associationerna, allt det som är nedsjunkit i eller existerar runtomkring ordet. Formspråket sjunker ner i måleriet och verkar där medans skriftspråket flyter ovanpå.

När jag vaknar upp ur en inre värld till en yttre, upplever jag det som att jag förflyttar mig i tidzoner. Jag lever i en laddad förvirring. Bilderna kommer som när jag gnuggat mig i ögonen för hårt. De påminner om kompassens visare genom att de pekar ut en riktning. Intuitionen är magnetisk. Utan bilderna skulle norr och syd inte kunna finnas.

I resan mellan den inre och yttre tidzonen släpar det inre ljuset, såsom sömnen bär på morgonen. Det uppstår en fördröjning och var än mina ögon är under denna fördröjning så känner jag ett slags jetlag. Trottoaren som jag stirrar på blir mitt inres scen och luftigheten i måleri är den sand eller gyttja jag traskar i, där spåren syns.

Färgen har egenskapen att kunna bära spår av det som dröjt sig.

persienner och regn
och
”närvaron genom fjärran”5

Rullgardinerna drar jag ner över hela fönstret för att få det mörkt när jag ska sova. De skärmar av ute, men inifrån, som ögonlocken när jag blundar. Det finns en tydlig vertikal tyngd i deras rörelse. Det är bra när man ska sova. Persienner däremot är flackande. Man vänder dem med ett snöre fäst i en pinne och rörelsen är inte alls lika tung. Mekanisk rörelse, flackande funktion.

I Thomas Henrikssons6 målningar ligger färgen i så pastosa färglager att det är omöjligt att glömma bort att det är färg som ögat ser, men just därför så vandrar blicken intensivt mellan bilden och färgen. Blicken flackar. Som när man vänder persienner.

5 Edouard Glissant, Relationens filosofi Omfångets poesi (Göteborg: Glänta förlag, 2012), 67.6”Clouds one” Thomas Henriksson, 120x150cm, olja på duk, 2009

Det finns reklamskyltar som skiftar bild när de vänds. I skiftningen mellan bilderna är de oförståeliga som reklam. Men jag ser då hur de fungerar, ser att de rör sig och att det finns ett rum mellan bilderna. Jag luras inte av dem och framförallt så lurar de inte mig, inte just i de ögonblicken. Det är modigt av reklammakarna att avslöja hur det går till, att bilden är något annat än vad den först ser ut som. Reklamen använder bilden med ett bestämt syfte, att förvandla den till pengar. Men i dessa skiftande reklamskyltar så förstår jag bilden som det framträdande som kan ”förvandla det som ska förstås till något i sig förvandlande”7, som Edouard Manet gjorde när han målade utan att dölja att det var en målning8. Han lät penseldragen vara synliga och framhävde att det var färg och duk han använde. Det är ett mod som jag uppskattar och söker själv. Men mitt förhållande till detta mod är paradoxalt, för när jag söker modet medvetet så blir det genomskinligt och nästan fegt. Det överraskar mig istället mellan bilderna och jag upptäcker det först i efterhand.

Det är endast när jag tror på bilden så som fågeln9som flyger in i fönstret trodde på reflektionen av landskapet som jag har möjlighet att greppa modet. Jag krockar också med fönstret och skymtar då rummet bakom reflektionen. Illusionen kollapsar och luftigheten anas.

Jag tycker om när det regnar för det blir så tydligt om jag är i det eller inte. Vyn är suddig men känslan klar.

Tvivlet får det svårt; står jag där i regnet så känner jag att jag är här. Allting är då uppskruvat, det är som om hela världen höjde sin beredskap och koncentrerade alla sinnen till just här som det regnar. Som om universum satte sitt öra till.

Det är en förflyttning till en hågkomst. En hågkomst som jag letar efter i måleriet, och den kan drabba mig som regnet. Plötsligt upplever jag mig närmare. Det öser ner. Något så diffust som ett minnes stämning framträder ”liksom vattenfallen redan skälver inuti källan”.10

7Marcia Sá Cavalcante Schuback, Att tänka i skisser (Göteborg: Glänta produktion, 2011), 29.8 Clement Greenberg, Det modernistiska måleriet. Skriftserien Kairos Nummer 1 Konsten och konstbegreppet (Stockholm: Raster Förlag, 1996), 29
9 Andreas Eriksson pratade på sin vernissage på Galleri Susanne Ottesen i Januari 2014 om de fåglar som trott så mycket på landskapsbilden som hans ateljéfönster reflekterade att de krockat med rutan.

10 Glissant, 38.

Det verkar dock inte vara så som jag hoppats på i fantasin, att distansen (sträckan mellan mig och det som blir ihågkommet) suddas ut, tvärtom så blir den tydligare. I en felvänd kikare ser jag avståndet. Som när man ser sitt hem på avstånd på vägen hem. Man ser vidsträckta fält och långa stigar och blicken vandrar, på avståndet. Genom att måla belyser jag den annars dunkla stigen som går mellan verkligheten och min inre bild. Då ser jag densiteten i luftigheten, som när en solstrimma lyser in genom fönstret och belyser dammet som sveper runt i luften.

”Utifrån en strävan efter sann kunskap betraktas fantasier som ohanterliga och obegripliga, som det som inte finns på riktigt. Det som fantasin skymmer är spänningen mellan bilden av det som kan produceras bortom det givna och bilden av det som kan reproducera det givna”11

Jag kan känna spänningen mellan det givnas och bortom det givnas bilder som den instängda energi som lagrades mellan taken.

Att borra ett hål i taket är att be fantasin - var god och stig undan, ut ur måleriet, du skymmer vad jag vet att finns där. Spänningen som lagrats mellan bilderna, densiteten i luften.

I skuggan bor flera bilder. Dels bakgrunden men även den bilden som skuggan ger. En tredje och mer diffus bild anas av det som kastar skuggan.

I en del av Pierre Bonnards12 måleri upplever jag alla bilderna samtidigt, men allra tydligast är den diffusa skuggbilden, som om han har målat in sin egen skugga i bilden.

Om solens ljus får representera verkligheten och huset får representera glappet som rymmer luftigheten och min inre bild, så är det skuggan huset kastar som blir målningen. Den är på bakgården.13 14

11 Schuback, 33.
12 ”The Terrace at Vernonnet”, Pierre Bonnard, olja på duk, 148 x 194,9 cm, 1939.
13 ”Carl Larssons bakgård med blodfärgad skugga”, Torsten Andersson, olja på duk, 150x130 cm, 2006.
14 ”The Courtyard” Thomas Henriksson, olja på duk, 50x70 cm, 1989.

Med solen som ficklampa,
söker jag skuggbilden som längtan kastat, i ljuset av avståndet.

Finner jag mig i glappet, då andas jag nästan luftigheten.